Del två 

Presentationsångesten kryper in

blog2blog2

Det största problemet var att vi inte hade några bilder på Gustaf. Hur gör man en film om någon som man aldrig träffat och som varit död i 25 år – utan bilder?  Vår lösning var animeringar och att lägga halva filmens fokus på oss själva - vår resa medan vi följde i Gustafs fotspår. 

Jag mötte Elin i Sydney, andades den australienska hettan i en månad innan jag bestämde mig för att söka svalkan i Nya Zeeland. Efter tre veckors äventyr och Sagan om Ringen nördande fick jag ett mejl från Kanada. Jag minns hur jag var i full färd med att checka ut från ett hostel i Queenstown när jag såg det. Redan innan jag hade läst igenom mejlet var jag tvungen att springa ut i korridoren för att hoppa i ren glädje. Larry Evans, en lokal historiker i Fort St. John, hade grävt fram två bilder på Gustaf. Två! De var foton från 1927, året efter Gustaf lämnat Sverige. Han var ung och kraftigt byggd. Jag bestämde mig där och då för att åka till Kanada så snart som möjligt.

Den 3:e mars anlände både jag och Elin till Hobart, Tasmanien. Det fanns egentligen ingen riktig plan på hur vi skulle ta oss an allt. Vi skulle hyra en van och åka ut mot västkusten och återuppta kontakten med de personer vi mejlat med – sen var det väl bara att filma lite fina bilder och fråga allt vi ville veta?

Morgonen efter vi anlänt satte vi oss ner och gjorde en lista på ärenden vi skulle göra, bland annat leta i stadens tidningsarkiv. Sagt och gjort, vi besökte biblioteket; tittade igenom journalfilmer och skummade igenom tidningar utan att riktigt veta vad vi hoppades på att hitta. Sedan började vi ifrågasätta vad vi letade efter. Vad var det vi ville veta egentligen? Visste vi inte redan en hel del om Gustaf? Tvivel började bubbla under ytan. 

Vägen från Hobart till Strahan skulle ta omkring fyra timmar. För varje mil fylldes jag av en ny känsla. Nervositet, förväntan, prestationsångest och glädje. När det bubblar inom mig behöver jag strukturera virrvarret i mitt huvud och prata om allt – och ju mer jag började babbla desto tystare blev Elin. Nya känslor: Irritation, frustration, oförståelse, stress. Vi övernattade på en camping i Queenstown som ligger en timme ifrån Strahan. Dels för att det började bli mörkt men kanske mest för att vi inte kände oss redo att börja filma på allvar. 

Morgonen därpå kom vi iväg senare än beräknat eftersom bilbatteriet dött. Räddningen från ett australiensiskt par som hjälpte oss att kicka igång bilen med startsladdar vi bara läst om i körkortsboken (så tack, hade inte klarat oss utan er hjälp!) Efter det var vi på vägen igen. Susade igenom grön skog och tog soldränkta kurvor som åt upp vägen. Sedan kom skylten “Welcome to Strahan”


“Aah! Elin! Ta upp kameran! Filma!”
“Men kör långsammare!”

Vi backade bilen - filmade skylten och rullade in i det lilla samhället. Strahan ligger vackert intill vattnet och är inte större till invånarantal än ca. 650 personer. 

Efter att ha tittat oss omkring i centrum ett tag bestämde vi oss för att checka in på den campingen som vi haft störst mejlkontakt med ett år innan. En kvinna som jobbade där hade hjälpt oss att fråga runt och samla information.Vi parkerar, andas - och stressäter jordnötssmör. Något vi praktiskt taget gjort ända sedan vi landade i Tasmanien. Vårt första dilemma blir plötsligt uppenbart… Ska vi checka in och presentera oss? Eller ska vi komma in med filmkameror direkt utan att fråga om lov först? Hon kanske inte ens jobbade kvar? Varför hade vi inte mejlat och förvarnat om att vi skulle komma? Mer jordnötssmör. Vi sitter på parkeringen och diskuterar hur vi ska göra i säkert en kvart. Tillslut kommer modet - åtminstone halva. Beslutet blir att checka in först för att sedan gå tillbaka och presentera oss ordentligt, med kamera. 

När jag säger mitt namn för incheckningen känns det som att jag begår bedrägeri. Jag vet vem hon är - hon vet vem jag är - om jag bara presenterar mig ordentligt. Men min mage känns som en hopvriden disktrasa och min hjärna har dött precis lika fort som bilbatteriet. Det enda jag kan komma på att göra är att le extra mycket. 

När vi parkerat bilen på vår utdelade plats känner jag hur mitt hjärta sjunkit. Elin är tyst och jag babblar ut alla mina nervösa tankar. Det känns som att jag bossar runt min bästa vän igenom att hela tiden säga–

“”Hämta kameran!”
“Filma!”
“Vad tycker du?”
“Men säg något?”. 

Prestationsångesten inom mig sväller och jag har ingen aning om vad vi håller på med. Jag vill bara kunna bevisa för mig själv (och för resten av världen som aldrig ens frågat) att jag kan göra film. Vad jag hade lärt mig sedan innan var att du inte kan ha nog med material, därför klammrar jag mig fast vid tanken att det kommer kunna bli bra så länge vi filmar allt och inte missar ett ögonblick. När jag känner hur det börjar tjockna i halsen fräser jag återigen till Elin att hämta kameran. Känslor är bra på film och motgångar är bra dramaturgi, tänker jag stressat. Elin hämtar kameran och börjar filma medan jag surt står lutad mot bilen med solglasögonen på. Jag står tyst ett tag och försöker samla mina tankar. Sedan försöker jag nå ut till Elin igenom att inleda med

“Jag känner mig som en bitch... Och det känns som att vi inte vet vad vi gör?! Vad ska vi göra?” 

Frustrerat sparkar jag på bildäcket. Kameran tiltar ner mot marken, Elin drar efter andan, slutar filma och går iväg från bilen med tårarna rinnandes. 

Chockat står jag kvar, stum för ett ögonblick innan jag också känner saltsmaken i min mun. Jag tar fram vår andra kamera, sätter mig i framsätet och börjar rödögt fumla med fokus innan jag förklarar för en eventuell framtida publik vad som precis hänt;

– Jag har precis fått min bästa kompis att börja gråta... 

Efter att ha blivit bortjagad från bilen av en geting samlar jag ihop mig och letar rätt på Elin. Hon sitter på en bänk i skuggan och skriver på sin laptop. För första gången under resan börjar vi äntligen prata igenom våra känslor inför allt. 

– Viktoria Sahl