Del ett 

Hur allt tog sin början

IMG_9202IMG_9202

"Mannen hade berättat om krokodiljakter, Klippiga bergen och om olycklig kärlek. Det var en historia värd en film."

SVERIGE – Jag var 19, hade precis tagit studenten, packat ihop min resväska och stuckit till London som au-pair. Hemma i Sverige lämnade jag min ambition om att bli skådespelare, en dröm som jag identifierat mig med sedan högstadiet. Mitt jobb var att lämna & hämta barnen från skolan, vilket betydde att jag hade all tid i världen till att fundera över livet (prata med kompisar på Skype) under dagarna. Perfekt för någon som tappat självförtroendet och sökte att pussla ihop sig själv under det sista året som tonåring. Jag visste att jag ville arbeta med film – som regissör, manusförfattare, klippare, producent eller fotograf hade jag ingen aning om. Men längtan och viljan att berätta något fanns där, ibland var den så stark att det gjorde ont i hela hjärtat. Problemet var att jag inte kunde komma på en historia, fantasin var bortblåst.

Viktorias pappa, Henrik Sahl, på resa i Australia.

En eftermiddag berättade jag för Elin om en historia jag fått höra av min pappa några år tidigare. På sin resa runt i Australien hade han mött en gammal svensk man som bodde ensam i en husvagn utan hjul. Mannen hade berättat om krokodiljakter, Klippiga bergen och om olycklig kärlek. Det var en historia värd en film. Elins första fråga var ”Vad hette han?”, hennes andra ”Har du googlat?”.  Det var startskottet.

Vi började med vår första ledtråd; han hade bott på en camping i en by som hette Strahan. Mejl skickades iväg och snart fick vi svar av människor från andra sidan jorden “Was his name Gus?”.  Efter det började vi att gräva i landsarkiv och sidor för släktforskning. Målet var att skriva ett långfilmsmanus, men när vi väl satte oss och började diskutera huruvida Gustaf hade syskon eller inte – då insåg vi också att det inte räckte med att göra en halvdan research. Samtidigt fick jag ett mejl från ett gammalt par som hade varit goda vänner med Gustaf. Dock var det skrivet av deras barnbarn som förklarade att hennes morföräldrar inte använde internet men att vi gärna fick ringa och ställa våra frågor. 

När man inser att tiden är knapp och att något måste göras, nu eller aldrig, då finns det inget alternativ. Det skulle bli en film. Vi fick rådet att skjuta upp projektet och göra kortfilm innan, att öva, att bli bra först. Men levande historier väntar inte och med tiden faller minnen i glömska. Filmen skulle få bli vår plattform för att lära oss filma (och för min egen del bevisa för mig själv att jag kan göra film).  

Efter ett år i London åkte jag hem till Uppsala igen. Jag arbetade på två jobb för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna resa ner till Australien. Under tiden fortsatte vi att gräva i Gustafs historia så gott vi kunde. Snabbt hade researchprojektet övergått till att vilja göra en fullfjädrad dokumentär om Gustafs äventyrliga liv. Vi skrev en projektbeskrivning, filmade en trailer och sökte stöd hos Film i Uppland – fick ett ja och köpte ljudutrustning (en Zoom H4n).

I slutet på december åkte jag direkt från mitt nattjobb på Posten till flygplatsen. Nervös, laddad och redo att ta mig an mitt livs projekt. Full av förväntan och utan någon som helst aning på vad jag slängt mig in i eller vilka bollar vi hade satt i rullning.

– Viktoria Sahl