Del tre 

Dörr till dörr 

03-coverphoto-103-coverphoto-1

Efter att ha pumpat ut alla känslor på vatten kände vi oss mycket lättare och taggade på att göra det vi kom hit för: en film. Det vi behövde var ett första steg, så vi beslutade att göra det vi tänkt från början, att prata med kvinnan i receptionen och se vart det skulle ta oss.

När vi klev in igenom receptionen hade vi kameran med oss, med den röda pricken blinkandes. Jag hälsade, berättade att vi gjorde en film och frågade om det var okej att vi filmade. Sedan presenterade jag vilka vi var och “… att nu är vi äntligen här”. Vi fick en förvånad reaktion, men också en uppläxning vi inte alls hade förväntat oss. 

Vi hade fått flera människor runt i det lilla samhället att få upp nyfikenheten på Gustaf och hans historia. De hade hjälpt oss att ta reda på fakta och därigenom fått dem att besöka platser de aldrig varit på och möta människor de aldrig annars skulle mött. Sedan hade vi “bara försvunnit” under ett år - och nu stod vi där. Oplanerat, klumpigt och trevande. Vårt första möte med en intervjuperson gick inte jättebra. Men trots det var hon vänlig och berättade om alla personer som vi borde gå och prata med och vart de bodde.

Tack vare henne hade vi en ände att börja i.

Vid uppfarten till Tut’s Whittle Wonders står en tre meter hög kängru och hälsar alla besökare välkommna. Här bor Tut, en åttioåring som klättrar i träd för att hitta grenar som är naturligt formade i olika, konstiga figurer. Efter flera års samlande har han nu ett museeum på gården. Tut är bara en av alla fantastiska människor som vi träffar. Den ena skickar oss till den andra som skickar oss till nästa. Vi möts av förvåning, öppenhet och uttrop som “Hedin from Sweden!”. 

Vi träffar lokala legender som Cowboy Crane. Två trevliga präster ger oss en bibel i gåva och en annan bjuder med oss på en fisketur och övernattning ute i regnskogen. Vi fiskar ål och drar upp småhaj tillsammans med Ian. Mitt i ett kolsvart mörker sitter jag längs med en sjöutmynning och lyssnar till ljudet av Australiens regnskog. Ett oroväckande plaskande kommer närmare och närmare.

- Oh, it’s just the water rat! säger Ian. 

Elin, som sitter tryggt på båten skrattar nervöst. Själv drar jag upp benen lite mer från strandkanten där jag sitter precis intill vattnet. 

Under ett par dygn får vi vara med om äventyr vi sent kommer glömma. Men sedan står det still med filmandet. Ingen nämner något mer namn och under torsdagen får vi veta att de flesta ska iväg på begravning. Däremot har vi ett spår som vi inte följt upp helt och hållet. Vissa har nämnt att Gustaf bodde på en bondgård strax utanför Strahan. 

Lowana är inte särskilt stort. Vi åker i princip förbi ett hus med en traktor på uppfarten. Vi velar lite, men inte särskilt länge den här gången. Istället parkerar vi bilen och knackar på dörren. De kanske kan hänvisa oss till rätt hus tänker vi. En kvinna öppnar dörren.

– Hej, vi heter Viktoria och Elin. Vi gör en dokumentär om Gustaf Hedin och… 

– Old Gus! Ja, han bodde här.

Tack vare den knackningen får vi de tre sista och absolut viktigaste intervjuerna som vi kom att göra. Vi lämnade Strahan stolta över oss själva och med en tacksamhet till alla som hjälpt till och bjudit in oss till deras hem. Innan vi kom dit hade vi aldrig reflekterat över hur mycket ett simpelt e-mail kan göra. Men det hade tagit oss till andra sidan världen och påverkat andras liv också. 


Strahan är en liten by med ett stort hjärta. 
Tack till er alla.

 

– Viktoria Sahl